...

Jag har gått in i alla rum i huset, gått några varv i trädgården och ställt mig på murar - och nu har jag äntligen hittat en punkt där min dator får internet genom att snylta på grannens wifi-anslutning. Så nu sitter jag på en liten stol, utomhus bakom värdfamiljens hus och skriver blogginlägg.

Idag var en sån dag då jag önskar att jag var hemma i Lund. Under mitt Frankrike-år har jag mött många personliga utmaningar. Att längta hem är en sådan. Ofta försöker jag få mig att undvika sådana tankar genom att göra något jag vet gör mig glad, prata med människor runtomkring eller att tänka på alla positiva saker med att vara här. Det kan vara en svårt, men det är en utmaning som man MÅSTE möta och lösa. Samtidigt har jag märkt att om man pratar om det och tillåter sig själv att vara ledsen, så är det mycket lättare att snabbt igen tillåta sig vara glad!

På eftermiddagen kom det däremot gäster hit till värdfamiljen, det var värdmammans två systrar + hennes mamma. Dessutom var familjen till ena systern där, däribland en heltrevlig kille i min ålder! Värdmammans familj är spansk, och en trevlig sådan. Lunchen förvandlades alltså till spansk, det kändes som att jag plötsligt teleporterades några tiotal mil söderut! La rencontré av dessa härliga släktingar gjorde susen, för nu tycker jag plötsligt att jag gärna skulle vilja stanna i Frankrike mer än en ynka liten månad.

Men så har det varit hela året. Svängigt. Ena dagen vill jag bara hem, andra dagen vill jag stannar här för lång tid framöver. Det kan till och med svänga från en stund till en annan. Men jag har lärt mig så mycket av att flytta hemifrån ett år, samtidigt som jag har fått så många förmåner av att vara gäst.

Under året har jag sett och upplevt så mycket. Jag har fullständigt fått dyka in i livet i Gourdon med allt vad det innebär: gå i en tredjeringare på en skola med ett ålderdomligt fyrkantigt system, superstrikt internat, lantliga fransmän, Occitansk folkmusik, lärt känna skolkompisar och diverse olika familjer som jag bott hos (vissa permanent, andra tillfälligt). Det finns så mycket att nämna! Men inte bara detta, jag har åkt runt en hel del i västra Europa, för att försöka se så mycket som möjligt av mitt utbytesår. Liksom pressa minsta lilla vattendroppe ur tvättsvampen. Jag har nog åkt mer tåg detta året än vad jag har gjort under hela mitt liv.

Vet ni vad? Det återstår bara 9 skoldagar för mig nu. 9 små ynka plutteskoldagar! Känns sorgligt, samtidigt som det känns så oerhört skönt! Inga mer mornar då jag vaknar av internatets brandlarmsklocka exakt klockan 6.50, inga mer överdjupa filosofilektioner och inga mer surveillanter som alltid håller ett varningens finger då man gör något som strider mot punkterna i skolans "Réglement intérieur".

På fredag är det utklädningsfest med filmfigurs-tema på gång och efter mycket reflektion har jag bestämt mig för att för en kväll förvandla mig till Jack Sparrow efter inspiration från en annan utklädningsfest i Lund då en tjej i min förra klass tog denna filmfigur, och blev så förbaskat lik honom!

Jag har fått så mycket inspiration på den senaste tiden. Några dagar hos min brorsa i Freiburg fick mig att upptäcka de många tusentals möjligheter som finns i livet, bara man öppnar dörren för dem. Det viktigaste är att följa sina drömmar och göra det som man gillar själv, samt att lyssna till citatet ”La vraie generosité vers l’avenir est de tout donner au présent”. Och, Moppe, du har fått mig att digga Tysklands soligaste hörn. Jag bangar inte att åka dit ett halvår för att gå på tyskakursen efter gymnasiet. Jag har fått en rejäl dos mersmak av Tyskland.

Under den långa Freiburg-helgen försökte jag verkligen profita(ett franskt ord som jag försvenskat, betyder ”ta vara på”) så mycket som möjligt av denna ekologiska stad. Såklart försökte jag mäta de tyskakunskaper jag fått på Lycée Léo Ferré genom att prata med tyskar. Ärligt talat, där har jag något att jobba på! Definitivt när jag gör tabben att säga ”Ich Tage eine Pizza” istället för ”Ich nehme eine Pizza” på restaurang! Jag kan inte instämma med det som min franska orkesterledare skrev om mig i ett rekommendationsbrev till ett musikläger jag anmält mig till (ett franskt-amerikanskt blåsläger i Lot): ”Johanna parle couramment anglais, francais et ALLEMAND (?!?!)”. Oupsala.

I Tyskland diskuterade jag på engelska med en amerikan, och plötsligt lade han en inflikande fråga om jag var fransyska, eftersom han tydligt anmärkte på min engelska som tydligen numera har en fransk brytning.

Tågresan till Tyskland&tillbaka tog väldigt lång tid i och med att Frankrikes galna tågsystem innebär att man alltid måste ta vändan om Paris. Tågvärden tittade chockat på mig när jag frågade om det fanns någon resmöjlighet att ta ett tåg som traverserar Frankrike på diagonalen. Det är som en helig regel för SNCF (Frankrikes SJ), att byta i Paris, även om man exempelvis ska från Bordeaux till Nice till exempel.

Det är trevligt i skolan. Jag diggar rasterna bäst, på lektionerna försöker jag mest fördriva tiden. Bogren från Mont de Marsan har varit på besök hos mig här i Gourdon denna superba helg. Svenskar som vi är försökte vi få till brännan, men kan det bli mycket annat när man paddlar fyra timmar i la Dordogne i 30 grader sol under klarblå himmel? Såklart passade vi även på att checka in läget på Auniacs byfest (byn där jag bor), vilket resulterade i lattjo på dj-golvet. Det blev en helg med 100% livsnjutning med många härliga timmar i solen, vindrickande&ostätande, promenader, sitta&digga till svenska hits, sjunga till "Så ska det låta" och ståhej på byfesten. Den trevliga och glada pricken Johanna B har nu åkt tillbaka till sin franska stad, och plötsligt känns det så tomt här.


Mes amis, berätta om Lundakarnevalen!