tänker, tänker och tänker...
Ni anar inte hur mycket jag tänker varje dag. Om ditt och datt, om ALLT mellan himmel och jord. Jag tänker pâ hur mycket gärna jag vill hem, men samtidigt hur mycket gärna jag vill vara kvar här.
Det är sân skillnad ifrân hemma. Här gäller det verkligen att kämpa för allt: sprâket, plugget och kompisar. Ibland är jag nära att ge upp, men en stund senare är jag sjukt pepp! Berg- och dalbana, here I come.
En annan lite mer oviktig sak, men som jag faktiskt ofta tänker pâ är hur mycket jag saknar att äta osockrad fil med fullkornsmusli med en riktigt grov macka till. För frukostarna här är inte att leka med! ibland fâr man en sândär rejäl sockerkick pâ mornarna att man fâr ont i huvudet. Sen räcker ju inte de snabba kolhydraterna särskilt länge heller... Nej tacka vet jag svensk frukost!
Men tänk också på att du kommer att ha unika erfarenheter med dig hem.
Men tänk också på att du har unika erfarenheter med dig hem till Sverige.
Jag tror att när sommarlovet kommer och det är dags för dig att åka hem så kommer du att stanna upp och fråga "Va, har jag redan varit här ett år?"
Det hade varit konstigt om du inte hade tyckt att det är jobbigt ibland. Jag tycker att det var jättemodigt av dig att bestämma att du skulle anta en sådan utmaning. Men jag är också säker på att du kommer att klara av det, även om det inte är lätt alltid.
Angående frukostarna... Kanske är det läge att baka eget bröd? :P
Kramar!
